Jag vet att det är stavfel, ignorera dom
Långsamt går jag längst trottoaren och sparkade i lövhögar. Folk som såg mig nu skulle säkert undra vad en tjej som jag har att dölja. Sakta började jag styra stegen ner mot kanalen. Jag brukar sitta där och kolla på hur fåglarna speglar sig i vattnet.
Det fanns en fågel, en speicell utöver alla andra. Han kunde inte flyga, istället sprang han efter dom andra i jakt på gemenskap. Han, fågeln var ganska lik mig.
Mitt upp i allt störs jag utav att min telefon ringer. Jag struntar i att svara. Istället reser jag mig upp, ramlar lite lätt tillbaks på marken. Jag sträcker mig efter min väska och återgår till att balansera mig fram längs trottoarkanten. Jag vinglar till, matteboken i väskan en aning. Den drar liksom ner mig, precis som dom gråa molnen ovanför. Jag önskar så att det var sommar och sol. Så jag kunde dansa fram barfota på gröna ängar precis som man gjorde när man var liten. Tiden var mycket roligare då på något sätt. Man kunde gör vad man ville när som helst. Man kunde ligga och gunga i hängmattan och lyssna på radion sent in på natten och räkna stjärnorna på himlen. Men nu flera år senare spekar jag i lövhögar och beundrar fåglar. Varför är det så att man alltid vill ha tillbaks det man en gång har haft?
