Just precis till dig, bara dig.
Klockan är 1.25. Jag ligger vaken och räknar plankorna i taket, bläddrar bilder i huvudet och försöker hålla känslor i styr. Egentligen borde jag sova. Jag borde inte lägga ner energi på detta, förlora krafter på saker som redan har gått förlorade. Jag borde sluta ögonen och drömma om saker som är fina, om känslor som slår hårt och hjärtan som bara firar.
För några år sedan var mitt liv idylliskt. Som träden som tappar löven i blåsten eller som molnen som bildar figurer på himlen. Jag var 16 år men hade igen susning om vad jag ville. Jag litade på att allt skulle förbli som det var. Jag skulle aldrig behöva sparka i lövhögarna eller nynna på låtar som vi båda älskade själv. Jag hade ju dig.
Egentligen var jag ganska dum. För människor ändras, visst gör dom. Personligheter, drömmar och mål går upp i rök. Jag såg det när du stod med cancerpinnen i munnen och försökte inbilla dig själv att du inte alls var beroende. Du sa att det aldrig skulle få övertaget, att du aldrig skulle förlora dig i något. Du lät lika säker när du sa det som jag gör när jag säger att jag älskar dansband. För dagarna gick, dom flög förbi och jag slutade att klamra mig fast. Det skulle inte tjäna någonting till ändå.
Vi alla har någon. Någon man bryr sig extra mycket om. Jag förlorade min lika mycket som du tills slut förlorade mig.Vi brukade sjönga om hurricane, om vad vore jag utan dina andetag. Vi brukade bara vara precis så som vänner är. Prata om saker, dela saker, hata saker. Nu hatar jag bara tystnaden. Tanken på hur lätt det verkade vara för dig. Ni tror kanske att det är någon kärleksförklaring det här, men det är det inte. Det är en förklaring om slutet, om hur du har gått din väg och lämnat allt bakom dig. Det är en liten berättelse om en tjej som en gång hade massor med vänner, som brukade skratta och som ville vara med. Den tjejen försvann för längesen. Precis som min skuldkänsla av att vi nästan aldrig pratar längre.
Det finns mål i livet. Och jag kanske inte visste vad jag ville för fyra år sedan men det vet jag nu. Jag vill leva fullt ut. Jag vill göra saker, uppleva grejer. Framför allt vill jag göra det tillsammans med andra. Jag vill inte låsa mig till bara en person oavsett hur mycket den personen betyder för mig. Jag vill inte leka mamma pappa barn när jag är 19 år. Livet har ju för sjutton bara börjat. Jag vill ha skoj, jag vill skratta och minnas dessa stunder när jag blir äldre.
Men så som åren gick känns det som om du förlorade dig själv någonstans. Det där livet bara försvann. Du hittade en nallebjörn och håller hårt om din skatt. För hårt så att dom du en gång älskat inte hade en chans. Så att dom där andetagen jag nämde i början inte längre finns.
Men vem är egentligen jag att dömma. Jag var en gång din högra hand. Den som alltid fanns där, axeln du alltid kunde luta dig mot och den som alltid sa vad den tyckte. Det är ganska skrämmande när jag tänker efter för egentligen känner jag dig inte alls längre. Dom där låtarna vi nynnande på har du glömt, likaså personerna som en gång var ditt liv.
Jag kollade igenom massa bilder igår från de senaste året. Det du egentligen har gått miste om. Det har vart sorg, fest, skratt och tårar. Och det tynger lite i bröstet när jag tänker på alla mina vänner och att jag inte längre kan räkna dig som en av dom.
När cancerpinnen har tagit slut och verkligheten kommer ikapp, kommer du ångra att du lät alla dom där andetagen gå till spillo. Jag vill inte vara elak, jag vill egentligen inte vara någonting. Men se till att värdesätta de som fortfarande andas i samma takt som du annars kommer du att förlora dom också.
